Av Gunnar Nilsson.
Reflektera!
Vi är ofta oreflekterande, vi kör i invanda hjulspår utan att ifrågasätta. Det är ju naturligt när man är barn men när man blir vuxen bör man kanske reflektera en del. Nu tänker jag på det andliga området och våra gudstjänst-mötets- former och vad vi lär. Hur och varför har det blivit som det är i våra sammanhang. De kan ju vara ganska olika. Jag är uppvuxen i svenska kyrkan i en högkyrklig landsända. Och det tar en del tid innan man reflekterar över saker och ting. Varför finns det altaren i kyrkor och mässhakar (skrudar) och ämbeten. Vad gör vin och bröd till ”nattvard” ett dop till dop etc? Det är nog så att det finns både bra och dåligt arv, då skulle vi ta vara på det som är bra.
I gamla förbundet var det ett ”offerprästerskap” det var en överstepräst som var förebild till den store översteprästen Jesus som en gång för alla gick in i det allra heligaste i himmeln med sitt eget blod och vann en evig förlossning. Därmed är det gamla prästämbetet inaktuellt. ”Bäst före” datumet har gått ut.
I den första nytestamentliga församlingen hade man inget särskilt prästerskap det gamla offerprästerskapet hade ju upphört.
Två eller tre kunde tala profetiskt, alltså förkunna Guds ord. De andra skulle pröva det. Det var efter mönster från synagogan. Och de som hade fått en särskild nådegåva från Gud att förkunna och förstå ordet fick en särskild tjänst som förkunnare. Men det var många tjänster, herdar, lärare, styresmän också vidare men vi finner inget av det vi ser i många kyrkor med ett ”prästämbete” som till stor del går tillbaka till offerprästämbetet i GT. Det utvecklades i romersk katolska kyrkan. Och romersk katolskt tankegods återtar allt mer mark i dag.
Redan i urkyrkan kom ju villoläror in och de första kyrkofäderna som varit lärjungar till apostlarna, som Klemens och Ignatius hävdade att biskoparna som överlämnade den lära de själva fått från apostlarna var garantier för lärans renhet. Så de ställde krav på att de kristna skulle underordna sig biskoparna. Tanken var god. Så skulle man undvika falsk lära. Men hur gick det tror ni?
Jo snart började man inte lägga vikten på läran utan menade att biskoparna i kraft av sitt ämbete hade en särskild nådegåva och makt och snart blev det så att bara biskoparna kunde tillsäga syndernas förlåtelse. Och snart krävde biskopen i Rom att han skulle ha en särställning över alla de andra. Så kom då påveväldet till. Då delades också kyrkan för det var fler som ville var ledare än den ende påven i Rom. Kyrkan blev delad i öst och väst år 395, öst leddes av en patriark i Konstantinopel.
Makt korrumperar så ofta, också i ”kyrkan”.
Ja så fick man ett ”prästerskap” efter gammaltestamentlig modell. Offerpräst! Mellanhand mellan Gud och människor. Prästerna i gamla förbundet de vigdes. Och de hade heliga kläder, för de var inte heliga själva. Nå så kommer detta in i nya testamentets tid!
Det nya förbundets ”prästerskap” till vilket man föds, (Luther)inte vigs, har till uppgift att förkunna Guds ord. Det är alla kristna delaktiga i. ”Ni är ett konungsligt prästerskap” (1 Petr. 2:9) Men vi skulle inte säga präst när det gäller förkunnare i församlingen, det för tanken till offerpräst – som det fortfarande är i romersk katolska kyrkan. Vi behöver ingen offerpräst mer än Jesus. Och han har gjort det en gång för alla! Det behöver inte upprepas. ( Hebr. 9:11-12) Men vi behöver få höra Guds ord förkunnas av dem som fått nådegåvor till det. Det är också alla kristnas uppdrag att förkunna, att vara ett vittne där man är. Det kan ske genom ord eller gärningar. Hur gör man då i församlingen? Jo man utser de som man anser har fått nådegåva till att förkunna. Så är det klart. Men särskilt i Sverige återgick man till romersk syn på ämbetet. Nylutherdomen fick stort genomslag, (återgång till ”romersk” syn på ämbetet) särskild vigning för att predika eller i alla fall för att dela ut nattvard, eller i synnerhet för att läsa instiftelseorden. Vad har man gjort då? Jo man har gjort sakramenten beroende av människor. Luthers syn är att det är Guds ord som gör det. Så säger Luther att om det så vore djävulen som döpte men gjorde det rätt efter Guds ord så var det ett rätt dopp. Inte vi, inte vigningar eller vad det vara månde, vår godhet vår intention...
Så kom det in igen med kläder. En efterapning av gamla testamentes offerprästdräkt och i synnerhet efterapning av översteprästens dräkt ”mässhakar, skrudar”. I gamla förbundet måste prästen ha ”heliga” kläder för att nalkas Gud. Förebild till Kristi rättfärdighets klädnad. I dag står ”präster” i kyrkor framför altaren klädda i ”kopior” av översteprästens dräkt i Gamla testamentet! Hur har det kunnat gå så långt? Så är det fortfarande i ”lutherska” kyrkor! Lutherska till namnet! Det är ju att förringa eller omintetgöra det Jesus gjorde en gång för alla. Jag är ju uppfödd med det och det dröjde länge innan jag reflekterade över det. Men ju mer jag tänker på det ju mer frånstötande och makabert blir det. Och ”prästen” i kraft av sin vigning, han har ju fått ett outplånligt märke. Genom apostolisk succession. Man menar att det finns en sammanhängande handpåläggning allt från apostlarnas tid genom hela kyrkohistorien. Vilket vi inte vet. Det är väl ett önsketänkande i alla fall. Ja så finns det då altare -varför? Ja jag tänker att det är igen återgång till gamla förbundet. Offeraltare (förebild till Golgata, offerplatsen) där stod prästen ”den vigde, smorde” mellanhand mellan Gud och människor. Det kommer alltmer tillbaka. När jag var liten så hade i alla fall bägge prästerna på sig mässkrudarna vid nattvardsgång men nu för tiden bara den som ”celebrerar” - romerskt ställföreträdarskap! Så står ”prästen” och lyfter upp bägaren när han läser instiftelseorden ”elevation” också romerskt bruk. Församlingen ska tillbe sakramentet när det lyfts!
Nu deltar nog många i detta utan att tänka på vad det betyder, man kan ju som sagt vara född med det och tar det bara för givet utan att tänka på någon betydelse. Hur kommer det sig att nylutherdomens återgång till romerskt ämbetstänkande slog så helt igenom i Sverige så till och med Rosenius till stora delar har en ”romersk” ämbetssyn. Många tror ju den är Luthers och det kan man tro till dess man läser Luther.
Var finner vi en antydan i Bibeln att den nytestamentliga församlingen ska ha altare? Och var finner vi antydan till att de ska ha särskilda ”prästkläder” när de predikar? Hade Petrus och Paulus det?Och var står det att man ska tillbe sakramenten? Vi kunde fortsätta...
Hur har det kunnat spåra ur så totalt i lutherska kyrkor? Och vad gör vi åt det?
Men så har vi andra sidan: Det är inte allt som är fel i de gamla kyrkorna och i somliga ”lekmannarörelser” har man slängt ut barnet med badvattnet, förlorat trosbekännelse, syndabekännelse och Fader vår i mötena och det tycker jag är en stor brist. Men det har väl att göra med att man i början även gick i ”statskyrkorna” och hade sina möten som komplement.