Mitt rike är inte av denna värden

Är konferensernas och manifestationernas Jesus densamme som säger de ovanstående orden inför Pontius Pilatus? Till namnet är det ju så. Men bär måhända inte dessa konferenser och manifestationer i amerikaniserad stil – med tydliga influenser av s k framgångsteologi - i rätt hög grad på samma förhoppningar som fanns till Jesus då Han red in i Jerusalem dagarna före Påsk? Att Han var – och är - en konung efter denna världens sinne? Sådan är väl inte alltid tanken, men det förekommer alltför ofta sådant som liknar denna världens politiska valfläsk överfört till Kristi person. Som om det vore en valkampanj å färde där Konungen avser att, med denna världens metoder, vinna människors bifall och vinna segrar som består i framgång efter världens räknesätt och måttstock.

Guds ords framgång genom Korset

Guds ords framgång (Apg.12:24) innebär något annat än ovanstående, nämligen Kristuslidanden. Efter Jesu Kristi lidande, död, uppståndelse och himmelsfärd utgöts över hans lärjungar den Ande i vars kraft de, liksom sin Herre, gick en annan än härlighetsvägen i denna världen. Så vittnar också aposteln Paulus i Fil. 1:12 m fl. Lägg märke till främlingsvägen, korsvägen, lidandesvägen, dödsvägen. Men, är den ännu aktuell? Nutidens kristenhet och kyrkor synes ofta mer upptagna med att göra reklam för ”kickar” – eller söka sig vägen tillbaka till den gamla, av världen erkända, myndighetspositionen och att med rätt umgänge undvika utstötandets nödvändighet. Var har man fått det ifrån?

Kejsar Konstantin tycktes göra den plågade kristenheten gott då han införde de välkända påbuden år 311 respektive 313. Det första medförde tolerans av och det andra ett gynnande av kristendomen i det vid avgudadyrkan vana romerska riket, där kejsaren varit den främste att offra till. Konstantins insats skedde efter de nyligen genomgångna svåra förföljelserna genom kejsar Diocletianus´ edikt åren 303 och 304. Det förra innebar påbud för alla att ”humant”(utan blodspillan) trycka ner de kristna till samhällsbotten och samtidigt sörja för att centrala yttre ting (sammankomster, byggnader, skrifter) förbjöds/brändes etc. Det andra bjöd dem själva att offra till kejsaren eller dö på hemskast möjliga sätt.

Vi som länge varit vana vid det konstantinska lugnet, kan inte föreställa oss varken förföljelsernas bestialiska art eller den lättnad som Konstantins politiska kursändring i korsets tecken medförde. Han menade sig ju ha fått fälttågsframgångar genom att på ett yttre sätt underställa sig detta tecken (ett beräknande drag med delvis magiska föreställningar). Han läste bibeln, umgicks med kyrkliga ledare och fostrade sönerna kristet. Samtidigt var han till sin död den romerska avgudakultens överbeskyddare (döpt först på dödsbädden). Genom honom infördes oväntat och överraskande fred i världsligt avseende för de nyligen så svårt lidande kristna. Vi kan ana hur deras känslor inför den kejserlige välgöraren var beskaffade. En alternativ kejsarkult avlöste den föregående även om också många tackade Gud. I längden blev detta yttre goda, förmedlat av en kejserlig jordisk överhet, till ett befästande av inomvärldsligt framgångstänkande inne i kristenheten.

Korsets tecken innebar för Konstantin, i motsats till Paulus, föreställningar om jordisk framgång. Så blev det också för Konstantins undersåtar med kristet namn. Korsets Person och efterföljelse blev ersatt med symboler och tecken. Korstecknet lever vidare men var är Korsets Person? Se korstecknandet idag på både idrottsarenor och i avfallna kyrkor. Är det inte magiska föreställningar – i detta tecken skall du segra.

Realpolitiska överväganden förenade sig genom Konstantin med kyrkligt beroende genom politiskt framburna och mottagna jordiska förmåner - och med inställsamhet och balansgång från den stora kyrkans sida, för att inte förlora dem. Och korset blev bara ett tecken…

Samma denna-sidiga, jordiska härlighetstänkande som i de karismatiska rörelserna, synes därför också – men på ett annat sätt - drivas av bland andra både den romerska kyrkan och de s k folkkyrkorna. Man räknar som tillgångar: officiell ställning, myndighetsposition i världen, numerär storhet, tilltalande skal och prål liksom det tillräckliga i att utöva kyrkliga bruk och fira någon slags mätbar gudstjänst i yttre mening. Risken är stor att även nutidens kristna – i vilken rörelse eller vilket samfund de än befinner sig – drivs mot att ha denna världens mätmetoder och jordiska politiskt/kyrkliga makters välvillighet för ögonen. Vem står i dag ut med att höra Jesu ord om efterföljelsens kors, att bli satt på undantag och osynliggjord? Den konstantinska eran hos oss har inte varit alldeles utan denna korsväg vissa tider, vilket kyrkohistorien berättar om. Men nu sökes alternativ…

Längtan efter alternativ till korsvägen

Efter alla år med förnekelseteologi och besvikelser över den svenska kristenhetens tillstånd – både bland dess ledarskap och dess allmänna ljumhet i övrigt - kan det väl av många med kristet namn erkännas utan omsvep: det finns ett stort behov av motrörelser. I mycket av kristenhetens strävan i de olika schatteringarna framgår att man längtar efter alternativet. Och att själv – som grupp eller organisation - vara detta Alternativ! Men begäret synes ofta leda till ett förvärldsligande i den meningen att kristenhetens strävan består i att själv bli erkänd av världen som en kraft till världsförbättring. Eller åtminstone bidra till sådana förhoppningar via höga stämningar. En sådan längtan kan anas i de ovan nämnda manifestationerna och konferenserna. Och människor lockas av sådana signaler – ibland och till en tid. Inte sällan märker vi också förhoppningen till den konstantinska inomvärldsliga fredsvägen där vi själva upprättar fred. Kanske med rätta kejsares hjälp. Och får kyrkofurstar som sällskap – men inte Jesus…

Den allvarligt ställda frågan är om dessa ovan nämnda nutidsrörelser och storkyrkor är kongeniala med den sanna kristendomen där Kristus stod – och står – allena. Och är numera målet evigt liv i stället för evig död klart uttalat? Är Ordet ännu predikat – till väckelse av den sanna kristendomen och avdöende från världen. Den som föds genom att predika synd, omvändelse, efterföljelse och som därför erfar något av lidanden och osynliggörandet för trons skull? Detta senare, korset i de olika skiftningarna, kommer ofta av de ”nej” som världen inte tål att höra. Aposteln ville inte veta av något annat än Kristus och Honom korsfäst. Sedan blev han själv fängslad och dödad. Det lockar varken ungdom eller äldre i vår tid. Att nå Målet synes självklart.

I dag synes behoven/begäret gälla att som kyrka/organisation få världens vänskap och få sin plats bevarad i världen. Och därför drivs ofta tanken att Budskapet nu ska framställas positivt med ”ja” i stället för ”nej”. Så ser det ju ut i reklamen i dag. Där framställs köp-Alternativet, den bästa varan, alltid av högglansiga och med leenden försedda ”broilers” i bästa stomatolstil. Så avses ett ”ja” lockas fram och öka folkmängden. Varav kommer den nuvarande överföringen av kristendomen till modern marknadsföringskonst? Kristendomen angiven i huvudsak såsom berörande endast några yttre ting, men inte hjärtat. Kanske är det ett tecken på att kristendomen nu har blivit en tilltalande konsumtionsvara som man köper med sitt ”ja”? Efter marknadsförarnas plan. Men med hjärtat långt från Korsets person och efterföljelse.

En blick tillbaka

Vi människor i en sentida vilsegången kristenhet bär på obehagliga minnen från kyrkohistorien. Påminnelser om konsekvenserna av dels ”nej” till judendomens religiösa bruk som medförde bortstötande från ”synagogorna”. Dels de ”nej” som gällde Kejsaroffret. Vi känner till – genom våra svårt lidande föregångares historia – Kristi efterföljares lidanden. Sådan kännedom kan försvaga viljan att lämna bekvämlighetsvägen och ”ja-vägen” till förmån den obekväma ”nej-vägen”? Det gäller att slippa utstötandet.

Men - vi har också minnen från en, åtminstone delvis behaglig, kyrklig storhetstid i yttre mening. Ska den storheten släppas utan strid? Vi kristna ska väl åtminstone få existera inom demokratins råmärken?! Har vi inte mänskliga rättigheter kanske!? Det är att göra sig fåfänga förhoppningar! Jesus säger ju också: vore mitt rike av denna världen skulle mina lärjungar ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad (Joh.18:36). Här i världen går ”Kejsarens makt” före rätt. Men den makten fordrar inte Herren att en kristen ska böja sig för genom att följa det som strider mot Guds Ords sanning. Lär sanningens väg av Kristi kors och kristnas vägran till kejsaroffret! Rätten har slutsegern genom Honom som Rättfärdig sitter på Tronen och Han tar sig an sina lidande lärjungar, i likhet med den Stefanus som fick se himmelen öppen mitt i döden.

Frågan är inte om den mångåriga förnekelseteologins dominans i kyrkorna och ogudaktigheten bör bekämpas (det bör den med tydliga nej) utan vilken andan/anden är i de känslofyllda och ”positiva” rörelser som söker framträda som alternativ. Om de är kristendom som bruket av namnet Jesus borde vara ett tecken på. Eller om detta namn i dessa sammanhang både brukas och missbrukas. De kristna är ålagda att pröva andarna (Hes.13, 1 Joh.4:1, Upp.2:2) efter Skriften, inte att svälja andlighet med hull och hår när det låter positivt. Eller bejaka på grund av viss klädsel, titel, namn, ställning. När de kristnas prövning av andarna kommer till stånd, som aposteln manar till, leder det ofta till en stämpel. Det anges vara negativt – och att vara ett misstänkliggörande av människors ”goda vilja”. Men...

Skriften uppmanar oss att ge akt på människans natur. ”Den gamla människan hos oss skall förkvävas och dödas” (Luthers lilla katekes, sv. katekesutveckl. 1878, p.233). Den gamla människan har också och framförallt en fördärvad andlig sida som söker upphöjelse och vill undkomma dödandet. Blicken tillbaka i historien måste också gå inåt. Dit våra fäder har siktat och hur de förstått uppkomsten och fortsättningen av den sanna kristendomen. Liksom avfallet därifrån och det förspillande som har många uttryck i vår tid.

Sökandet efter enhet

Något som blir tydligt i dessa manifestationer och ”Jesusfestivaler” (ett hemskt ord) är samma anda som den ekumeniska rörelsens präglas av: förhoppningar om att partier inte längre ska finnas. Nästan alla ”teologiska färger” finns ju också företrädda i ett slags representantskap. Dessa ”positiva” samlingar synes på detta sätt vara ett sökande efter att själva, med den egna kraft som tilltalar den andliga beskäftigheten, uppfylla Jesu bön att de alla må vara ett (Joh.17:21). Som om inte denna enhet i Kristus vore längesedan verkliggjord, och fullbordas dag efter dag. Som om den vore i behov att sådana ting som tjusar nutida ögons längtan och tillfredsställer det andliga köttets begärelse efter jordisk framgång.

Det synes finnas många förhoppningar om synlig kyrklig och kristen enhet i denna tid – på Sanningens bekostnad. Men gärna på det mänskliga intellektets – eller känslornas - villkor. En hel del av genvägar är inblandat i detta.

Med genvägar avses här anpassningen till den naturliga människans ”andliga gener”, den fallna naturens religiösa ådra. Enligt Skriften finnes ingen som söker den ende sanne Guden, icke en enda (Ps.14:1ff, Rom.3:10ff). Men människans naturliga, fallna religiösa DNA gör sig inte bekymmer om detta omöjliga, utan följer sina religiösa böjelser. I denna ådra finns en myckenhet av både mänskligt förnuft, känslor och andlighet. Men inget insett syndproblem inför Gud, inget lidande av det, inget behov av Kristi Kors. Människor tror sig därför kunna göra denna enhet själva på ett annat sätt! Utan att bli krossade i en självkännedomens förnedrings- och korsskola.

Få skriftlärde i vår tid tycks ha fastnat för att enheten i Joh.17:21 föregås av det som dessförinnan uttrycks av Honom vars rike inte är av denna världen, med orden i Joh.17:14ff: de är icke av denna världen liksom inte heller jag. Snarare har många av de enhetssträvande ekumenerna, med så mycket egen hjärn- och viljekraft som möjligt, drivit tanken att kristendomens anpassning till denna världens tänkesätt och överensstämmelse med vetenskaplig forskning är det enda tänkbara alternativet. Borta är den apostoliska maningen Anpassa er inte efter denna världen (Rom.12:2). Men i dessa ord förkastas även världens förhoppning till vårt förstånd/intellekt, ty vi talar här om en dårskap i världens ögon. Dock inte om en Jesus som är en känslogestalt. Utan om Honom som blev kött – och led i sitt kötts gestalt.

Är det inte just en anpassning till världens förnuft och religiösa krav som sker både i många teologiska studiekamrar, i gudstjänstfirandet och i de längtansfyllda manifestationerna i sökandet efter enhet? Förtroendet för människor är (konstigt nog) avsevärt. Men det finns samtidigt överallt en tydlig motvilja mot att erkänna sanningen i Guds ord om den mänskliga naturens andliga fördärvsanlag: anlag för både andligt självbedrägeri och andlig hybris. Motmedlet är att den Helige Ande bestraffar högmods- och världsnaturen inne i kristenhetens hjärta och hjärna som den synd det är. Annars uppstår snart...

Förvirring och identitetskris

Den som söker ett ”segervinnande koncept” i en välanpassad kristendom för vår tid, med så kallad relevans för vår tids bekväma och bortskämda människor, får problem med Honom som stod avsidestagen, naken och blodig och sade att Hans rike inte är av denna världen. Han hade och har ett främmande rike och var och är en utstött Konung. Pilatus blev förvirrad. Och han sa också: ”Vad är sanning”. Förvirring inträder när sanningen drivs ut. Sanningen om oss är inte upplyftande. Det är förvirrande för ett högmodigt släkte.

Det som var hemligheten i den urkristna trons segertåg – och som var det ”segervinnande konceptet” - var helt enkelt en motsats till det ”välanpassade”. Det handlade för dessa gamla (men nya) kristna inte om att vinna världen, men övervinna den. Stå fasta. Lida. Dö. Ty endast för Sanningen förmår vi något (2 Kor.13:8). Det är aldrig relevant för en naturlig människa. Vi lever dessutom i en tid när välfärdsstatens yttre men kortvariga förmåner anses självklart tillhöra de kristna också. Det sägs vara mänskliga rättigheter. Men var är då ”avskrapen och slaktfåren” nu? Dessa vars nådegivna rättighet består uteslutande i att vara Guds barn. Men identitet i Honom. Och finner detta vara nog. Sanningen om Honom skall göra er fria (Joh.8:31-32).

Den andliga förvirringen i vår tids kristenhet hör ihop med identitetskris. Han vars rike inte är av denna världen tar avstånd ifrån den nutida lättsamma underhållningsreligion som i guldkalvens efterföljd kan benämnas ”träd in i dansen”. Samma sak med andliga ”broilers”. Han känner dem som är avslöjade och botfärdiga syndare. Inte heller har Han gett sina efterföljare något bekvämlighetsalternativ.

Det råder förvirring angående kostnaden. Så länge en bortskämd västlig – eller nutida dekadant - kristendomstyp råder, är den långt ifrån den bibliska kristendomen. Det har länge befrämjats en sådan vilsegång i våra länder och kyrkor. Nu är det därför ofta terapi och falsk tröst som ges medan den kärva omvändelseförkunnelsen saknas och blivit ersatt av vackra ceremoniers mångfald och filosofiers utbredande.

Är vi beredda att instämma i att det är sant och att ett allvarligt förvirringstillstånd inte kan hävas utan rätt diagnos och behandling? Av Honom som är A och O. Då bör vi lämna de andliga kvacksalvarna som är så vackert klädda men inuti är beskaffade enligt Jesus ve-ord i Matt.23 kapitel.

Per Gustafsson, Vislanda