De orden hör vi kanske oftast vid en grav. Någon har dött och läggs i jorden i väntan på uppståndelsens morgon. En dag är denne någon du, om inte Herren Jesus kommer tillbaka innan dess. Är du rädd för att dö? De flesta skulle nog svara nej på den frågan. Särskilt de som är friska och krya och får frågan ställd till sig. Men även på dödsbädden är det många som bestämt förnekar att de fruktar för döden. Ja folk kan nästan bli förnärmade om man frågar dem om de skulle ha dödsångest. Dock tror jag på goda bibliska grunder att många känner mera till dödsångest än vad de vill erkänna för sig själva. Det står i Heb 2: om Jesus att ”han genom sin död skulle göra den maktlös som hade döden i sitt våld, det vill säga djävulen, och befria alla dem som av fruktan för döden hade levt i slaveri hela sitt liv. ” Jag har både suttit vid och hört från dödsbäddar och i ambulansen hur ångesten funnits där djupt i ögonen men samtidigt kommer de nekande men skälvande svaren, nej jag är inte rädd för döden. Även de som nekar att de är rädda för döden gör det i förtvivlans trots. Men om nu rädslan för döden är så allmän, varför vill då så många inte kännas vid sin ångest? Hur mycket bättre vore det inte om ångestropet bröt fram ur den suckande själen så att den kunde få hjälp än att de klarade att hålla borta ångsten till slutet? Kan vi tänka oss två personer som båda fått höra från läkaren att de hade bara en kort tid kvar att leva. Två människor i samma ställning, en ställning som du och jag kan komma till att befinna oss i en dag. Den ena av dem har hela sitt liv bara varit rädd för en sak, att bli rädd. När något har hänt som velat göra honom rädd när hjärtat talat till honom om samvetet och hjärtats svek så har han undertryckt och spärrat ångesten inne och sökt att finna ro igen så att ingen makt kan övervinna honom. Så gör han också nu när han får beskedet från läkaren. Han ligger på sin sjukbädd och vet att läkaren har gett upp hoppet. Men hans sjukdom är inte så smärtsam utan består i att krafterna liksom sinar undan för undan tills livets låga tillsist slocknar. Medan han nu känner att döden kommer närmare för varje dag värjer han sig mot att gripas av dödsångest. Och han lyckas också om än inte helt så i stort sett att undertrycka fruktan. Samma metod som han använt hela livet när något allvarligt mötte har han nu igen använt, nämligen att skingra tankarna, än en gång till sitt eget fördärv. Han skulle stannat upp för samvetets fruktan och bävan, men tänker istället, visst har doktorn sagt att jag skall dö, men han har ju inte sagt att jag skall dö idag. Och så länge det finns liv finns det hopp heter det ju i ordspråket. Man har väl hört om de som varit dödsdömda av läkare men repat sig, ja dessutom vad är väl döden? Det kan ju ingen veta. Kanske är det inte annat än en övergång till den totala förintelsen, en evig sömn. Ja, sova bort från livets strid, det är väl inte så farligt? Eller går man verkligen genom döden till en ny tillvaro, varför ska man då vara rädd? Ingen människa på jorden vill väl ha hjärta till att fördöma mig till en evig pina, varför skulle då den milde och barmhärtige Guden vilja fördöma mig? Nog ska väl jag isåfall få vila i frid till uppståndelsens morgon som prästen brukar säga när de öser jord på kistan? Med sådana tankar försöker han att hålla den framvällande ångesten stången. Men så ser han träden utanför och slås av tanken, innan löven på nytt slår ut, skall hans kropp förruttna i graven och han blir kall och stel av förskräckelse. Den tanken måste han fort jaga bort, och därför tål han inte heller att en själavårdare kommer till honom för bara åsynen av en kristen gudsman påminner honom om det han försöker tränga undan med alla sina krafter. Ja, också de runtomkring menar att nej, nu orkar han inte med sådana tankar, låt honom få dö i frid. Framförallt ska man inte oroa en dödligt sjuk med sådana allvarliga tankar som död och evigt frälsning eller evig förtappelse, det är ju den rådande tankegången idag. Nej istället ska de som dö få dagens tidningar att läsa i och spännande böcker eller filmer att titta på för att fylla sin fantasi med färggranna bilder och så glömma sitt eget tillstånd. På nätterna är det kanske värst. Då är vännerna borta för de har tröttnat att vaka över honom som aldrig dör, TV eller dator avstängd, och i fåtöljen sitter en person från hemtjänsten vak och läser Hemmets extra, löser sudoku eller småslumrar. Då kan ångesten komma över honom som att han inte klarar av att vara så ensam med sitt samvete utan måste prata med hemtjänstpersonalen om värmen i rummet, om kornmjölsgröten de fick när de var små, ja vad som helst för att dämpa allvarstankarna. Så tar nattens ensamma timmar slut och morgonen kommer och hans egna eller hans vänner kommer och hjälper honom att skingra sina tankar och glömma sitt tillstånd och fruktan gömmer sig djupt i hjärtat. Så fortsätter han intill dess att döden slutligen hämtar honom. Då kommer han få se om han gjorde rätt i att värja sig så starkt mot att gripas av rädsla för döden.
Tänk dig så i motsättning till denne man en människa som på sin dödsbädd krossas av dödsångest. Hon tänkte aldrig att det var möjligt att en sådan ångest kunde komma över henne. Hennes sjukdom är smärtsam men det är inte smärtorna som är värst, det är inte smärtan som för förtvivlan över hennes själ. Själens smärta är så stor att den fördunklar kroppens smärta. Samvetet slår henne så starkt vad det betyder att ”det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas” (Heb 9:27). Kanske har hon förr sett på Skriftens lära om att syndens lön är döden som enfaldig och ovetenskaplig. Men nu i dödens ångest börjar hon se att synden rikligen betalar sin träl för den förtjänta lönen. Omkring hennes dödsbädd samlas hennes livs många synder och pekar finger åt henne. Allt livets lögn och tomhet stirrar nu mot henne rakt upp i ansiktet i all dess förfärlighet. De hemliga synder som bara hon själv visste om, men som hon tog det så lätt på medan hon levde för att ingen människa såg dem, hur förskräckande är inte de synderna nu när hon har Guds ögon som är såsom eldslågor som ser rakt in i hennes själ! Nu skulle hon gärna ropa ut dessa synder för hela världen, bara hon kunde gömma dem för Gud. Och när hon själv försöker finna frid genom att minnas de goda hon gjort i livet, eller om hon får ”hjälp” av sina kära till det så ger det nu alls ingen frid. För nu är hon i räkenskapens stund, nu står hon på vågen, hon är vägd och är befunnen för lätt. I sina bästa gärningar var det ingen kärlek till Gud eller till sin nästa utan överallt så grinar egenrättfärdighetens fula ansikte mot henne. Det bästa i hennes liv, det som var hennes stolthet och ära står nu framför henne som ett hyckleri, ett verk utan sant innehåll. Så vrider hon sig som en mask på sin bädd, hon klamrar sig hårt i täcket eller sängkarmen och vill inte dö, hon vågar inte dö. Men så ljuder det också från det plågade hjärtat en bön: ”Herre fräls mig, jag går under!” Så är frågan till dig och mig. Vilken av dessa två bäddar vill du helst ligga på då du hamnar på din dödsbädd? Kanske svarar du: Jag vill inte ligga på någon av dem, jag vill ligga på den tredje dödsbädden utan vare sig dold eller uppenbar ångest. Jag håller med dig. Jag vill inte heller ligga på någon av de två dödsbäddarna som vi har beskrivit. Men om du inte hade något annat val än att välja på dessa två: antingen bevara en frid som beror på att du ljuger för dig själv och undertrycker din dödsångest eller att då låter ångesten bryta ut så att du i förfäran får se ditt tillstånd i all dess eländighet men också i dess sanning: så säger jag. Låt ångesten komma över mig med all dess nöd och plåga så att jag lär känna mitt eget liv som ett liv som en förtappad syndare, så är det möjligt att jag en gång, även om det var i min sista stund att bönen om frälsning kunde stiga upp ur mitt hjärta. Men den som utan att äga det eviga livet och frälsningen i Jesu blod försöker inbilla sig att döden inte är att frukta berövar sig själv sin sista möjlighet att frälsas ur dödens nöd. Nu menar dock några att döden ju är helt naturlig. Som varje liv har sin början så ska det också ha sitt slut. Det är som att när dagen närmar sig sitt slut kommer sömnen för man är trött, så är det med döden. Alla skall ju dö, varför ska vi då frukta för döden? Ja så talar man i sitt oförtstånd, för döden är något onaturligt! Vi är skapade som evighetsvarelser, för att leva för evigt, och döden är lika onaturlig som den synd som förde döden in i världen och vars straff är döden. Om den som talar om döden som något naturligt och som något du inte behöver vara rädd för fick veta att döden väntar dig när du går ut genom dörren till jobbet eller till skolan idag. Skulle den människan då gå lika obekymrad som vanligt mot dörrhandtaget? Det är en onaturlig bild, jag vet, men tänk dig själva saken. Tror du inte att de stegen mot dörren istället för att vara käcka skulle kännas allt annat än naturliga och fridfulla? Nej måtte vi be med Rosenius: ”Regn och sol du sände, bruk vad råd du vill, bara du mig förer så att tillsist mig hörer himmelriket till. ” Tänk att här på jorden äga syndernas förlåtelse och hoppet om ett evigt liv för mig förtappade syndare för Jesu skull. Tänk att kunna möta den stund då din kropp skall återvända till jord och kunna hålla med orden i 1 Kor 15: ”Döden är uppslukad och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack, som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus.” Amen. (Inspirerat till stora delar efter en predikan av J.C. Heuch)